Mozart, W A - 3CD-BOX: Don Giovanni - Jacobs, René (conductor)

---

---

Leveranstid: Skickas vanligtvis inom 2-5 dagar

---

ÅRETS BÄSTA 2007 I DAGENS NYHETER & SYDSVENSKAN

GRAMOPHONE EDITOR'S CHOICE /
RECORDING OF THE MONTH

HÖGSTA BETYG I SVENSKA DAGBLADET

HÖGSTA BETYG I DAGENS NYHETER

HÖGSTA BETYG I GÖTEBORGS-POSTEN

OPUS REKOMMENDERAR

HÖGSTA BETYG I MOTALA TIDNING/NERIKES ALLEHANDA/VADSTENA TIDNING

4 AV 5 MÖJLIGA I BETYG I SYDSVENSKAN

4 AV 5 MÖJLIGA I BETYG I UPSALA NYA TIDNING

ARTISTIC QUALITY: 10
SOUND QUALITY: 10
(CLASSICSTODAY.com)

"Samtliga sångare är utsökta"
"Ljudet är sensationellt med perfekt balans mellan röster och orkester"
(Opus)

"...årets höjdpunkt på den musikdramatiska himlen. Klarhet, det personliga tilltalet och den musikaliska intelligensen är bedövande"
(Norrköpings Tidningar)

"Lika härliga som de tidigare inspelningarna av "Figaros bröllop" och "Cosí fan tutte".
(Landskrona-Posten)

If there is one thing that marks out René Jacobs's approach to Mozart, it is the way he constantly asks himself questions - and the specifically musical brilliance of the answers he comes up with. The success of his recent version of La clemenza di Tito is proof of that! After Così fan tutte and Le nozze di Figaro, his recording of this centrepiece of the Mozart/Da Ponte trilogy offers us the latest fruits of his reflections on Classical opera. Premiered at the 2006 Innsbruck Festival and recorded shortly afterwards, this production is nourished by his thoughts on Don Giovanni as taboo-breaker and on a 'physiology of roles' that respects Mozart's intentions as nearly as possible.

Also available on Super Audio CD: HMC 801964
DON GIOVANNI: Johannes Weisser,
LEPORELLO: Lorenzo Regazzo,
DONNA ELVIRA: Alexandrina Pendatchanska,
DONNA ANNA: Olga Pasychnik
RIAS Kammerchor; Freiburger Baroque Orchestra/René Jacobs

'Simon Keenlyside had been pencilled in for the title-role for this recording, with Johannes Weisser only playing it in the warm-up live performances. Apparently, however, conductor René Jacobs was so impressed with his young baritone that he got the gig, as they say. No Giovanni can fully encompass every aspect of this multi-faceted role but (and I know I am even more enthusiastic about him than our reviewer, Richard Wigmore) I feel that he has reinvented the role for our age. Weisser is young, only 26 when this was recorded, and sounds it. If his tone sounds a touch callow, that is actually an advantage for a Don who here is presented as utterly narcissistic, shallow in every respect except his deeply felt love for himself. He is not evil, just spoilt. Doubtless thanks to those live performances, the cast feel like a played-in ensemble and they create real drama and genuine comedy (graced by some of the most sparkling recitative accompaniments you will hear). Three cheers for someone having the sense to record Kenneth Tarver’s graceful, agile Ottavio. And, despite the odd pipey moment from Pendatchanska’s impassioned Elvira, there are no real weak links.'
(Gramophone)

"Kan en "Don Giovanni" där den handlingsförlamade fästmannen och adelstönten Don Ottavio fått huvudrollen vara nåt att lyssna på? Tenorrollen som man på de mest sarkastiska vis alltid gjort narr av? Som i Joseph Loseys filmatisering där han ena gången får sjunga enbart för ett helt öde flodlandskap och andra gången för högar av totalt utslagna festdeltagare. Men i den belgiske mästerdirigenten René Jacobs nya tolkning av "Don Giovanni" behöver Don Ottavio inte längre sjunga för döva öron. En inspelning som kröner Jacobs redan oöverträffade serie av Mozartperor ("Figaros bröllop" och "Cosi fan tutte"). Och som är lika ljuvligt musikalisk som den är idémässigt utmanande. Självklart inte bara för att den lanserar en ny syn på Don Ottavio, utan för att den ställer hela operan i ett nytt ljus. Inspelningen presenterar en lysande ensemble med ungdomligt lätta röster som tillåts broderar sina arior med sällsynt frihet - när de inte helt släpps lös i ensemblenumrens närmast gatu-kakafonisk pratsjungande. I spetsen och i rollen som Don Giovanni hör vi en lite rå och kameleontiskt ombytlig Johannes Weisser. En farlig men misslyckad tabuöverskridare. Och blankt anonym som vore han en gästartist i sina egna låtar. Med denna gestaltning gör Jacobs upp med romantikens syn på Don Giovanni som sensuellt och erotiskt geni och låter honom istället framstå som det frågetecken som Mozart kanske tänkt sig. Freiburger Barockorchester är en furiös soundmaskin som redan i uvertyren etablerar ett makalöst tryck och ett hisnande växelspel mellan mörker och ljus, lätthet och tyngd. Och som i första aktens final skapar känslan av ett mörkt virvlande kaos av branta temposkiften och spöklika dansfragment. Stundtals går det inte att urskilja harmonierna - till förmån för en rent vidunderlig klanglig och rytmisk intensitet. Jacobs dirgentkonst har i dag ett toscaniniskt bett i accenterna och en furtwänglersk frihet i förhållande till grundpulsen. Det låter som att han gör precis som han vill med detta partitur. Liksom Giorgio Parunuzzi på sitt pianoforte i rectativen. Hans stumfilmspiano i kyrkogårdsscenen är ett måste! Men hur var det nu med Don Ottavio? Jo, det som gör "Don Giovanni" till ett så mångtydigt verk är hur Mozart fört samman sin samtids två motsatta koder inom operan spel. Hur han konfronterar det "höga" hos opera seria-stilen med det "låga" hos opera buffa-stilen. Och utan att alltid bry sig om var gränserna går. För en jämförelse i dag: Tänk er komedin "Göta Kanal" där man bytt ut halva besättningen och ersatt den med Ingrid Thulin och Gunnar Björnstrand, Erland Josephsson och Liv Ullman. En "Göta Kanal" med Ingmar Bergmans tystnader i båten - mitt i all pratsjuk action. Där har ni ungefär Don Ottavios och hans monologiskt allvarsamma adelsvänners sits i den för övrigt dialogiskt skämtsamma "Don Giovanni". Men istället för att se Don Ottavio som en representant för det högstämda och aristokratiskt förgågna gör Jacobs honom till en modern gestalt. Till ett uttryck för den så kallat "känslosamma stil" som gjorde sig allt starkare i musiken inom radikala borgerliga kretsar i slutet av 17oo-talet. En framtidsman med sin gränslösa omsorg, sitt obönhörliga sanningskrav och med sin emotionella drive. Att höra den fenomenale tenoren Kenneth Tarver i denna så oftade förlöjligade älskarroll är att acceptera att orden: "Jag skulle inte kunna leva utan dig" kanske är det mest utmanande som sägs i hela denna opera."
(Martin Nyström, Dagens Nyheter)

Wolfgang Amadeus Mozart
Don Giovanni
Opera in two acts