Wiklund, Adolf - Romantic Piano Concerto, Vol. 57 (The) - Sturfält, Martin (piano)
Köp +
149 kr
-
Fåtal i lager
Leveranstid: Skickas vanligtvis inom 2-5 dagar
5 AV 6 MÖJLIGA I BETYG I SVENSKA DAGBLADET4 AV 5 MÖJLIGA I BETYG I DAGENS NYHETER"Adolf Wiklund (1879-1950) var uppskattad pianist och dirigent, i den senare funktionen verksam vid Kungliga Teatern och Stockholms konsertförening. Han skrev en violinsonat, sånger samt stämningsmålande pianostycken och orkesterverk, däribland två romantiska, länge populära pianokonserter. 1941 framfördes nr 2 av Wilhelm Backhaus. Schwungfullhet och nordisk balladton à la Stenhammar kombineras i musiken, som med modernismens intåg föll ur repertoaren. Numera gångbara framförs dessa effektfullt orkestrerade pärlor stilsäkert av solisten Martin Sturfält med Helsingborgs symfoniorkester under Andrew Manze, Såväl de livsbejakande som de lyriskt drömmande inslagen träffas vackert, inte minst i den mer raffinerade nr 2."
(Svenska Dagbladet)
"Efter ett framförande av Adolf Wiklunds andra pianokonsert 1941 med Wilhelm Backhaus vid klaviaturen skrev Aftonbladets recensent att "de tre satserna glider samman till ett ungefär som den svenska juninatten binder ihop afton och morgon". Hur som helst fogade de samman Wiklunds tidiga inspirationskällor Brahms och Debussy. Tillsammans med konsertstycket opus 1 och den första pianokonserten formas en trilogi som nu för första gången samlas på en skiva. Och även om jag någon gång kan sakna lugnet i Greta Eriksons och Ingemar Edgrens inspelningar så kompenseras det av den nerviga intensiteten i Martin Sturfälts på en gång kraftfulla och känsliga tolkningar. Det här är verk som verkligen förtjänar att petas ut ur glömskans askhärd."
(Dagens Nyheter)
Martin Sturfält (piano)
Helsingborg Symphony Orchestra, Andrew Manze (conductor)
Volume 57 in Hyperion's Romantic Piano Concerto series turns up another 'discovery': the music of Swedish composer Adolf Wiklund. These little-known but lusciously tuneful works are characterized by big-boned, symphonic gestures reminiscent of Rachmaninov, yet tempered with the Nordic clarity of Grieg. Wiklund's two piano concertos are central to his output, and in fact they enjoyed considerable popularity in Sweden until as recently as fifty years ago, when modernist sensibilities deemed them unfashionable.
This glittering performance from Martin Sturfält and the Helsingborg Symphony Orchestra, directed by brilliant violinist-turned-conductor Andrew Manze, is bound to bring this unfairly neglected music back into general currency.