Babs, Alice (vocals) - What a Joy
Leveranstid: Skickas vanligtvis inom 2-5 dagar
Den 9 februari 2010 hade tenorsaxofonisten Klas Lindquist bjudit in till en releasekonsert på en restaurang på söder i Stockholm. Publiken på 40-50 personer bestod till största delen av musikskribenter. Innan konserten skulle börja kom två äldre damer in och satte sig längst fram i lokalen. Det var 86-årige Alice Babs och hennes väninna. Klas Lindquist hade tidigare erhållit Alice Babs stipendium, och nu ville hon gärna höra den duktige tenoristen och hans band. När det så småningom blev dags för ett extranummer klev Alice Babs upp på scenen och greppade solistmikrofonen. Till Klas Lindquist Nonet bjöd hon sedan på improviserad scatsång på ett sätt som gav rysningar i hela kroppen. Samma klara stämma, samma distinkta tonspråk och samma varma sångarglädje. Detta var sannolikt ett av Alice Babs sista offentliga framträdanden. Det stora genombrottet inför en bredare publik blev dock hennes debutfilm "Swingit Magistern" som gick upp på biograferna 1940. Men samtidigt delades fosterlandet i två läger. Dels ungdomen som fått sin första riktigt stora idol, och å andra sidan en prydd äldre publik som förfasade sig över "ungdomens förfall" och Alice Babs kom att bli måltavla. Den tidens tidningar beskrev den nya ungdomsmusiken som "negermusik" och Alice Babs som en "slyna". Man ansåg vidare att swingsångerskor borde ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken. Men det fanns även positiva genmälen. Nya Dagligt Allehanda skrev bland annat efter premiären av Swingit Magistern, att "blir man inte glad av den här filmen är man inte riktigt klok" och Östersundsposten skrev dagen före julafton 1940 "mitt i julbrådskan hörs Alice Babs lilla 16-års röst från grammofonen i en skivaffär. Swing är dagens lösen inom den dansanta världen. Swing skall det vara även i julsångerna detta år"´.
Efter det ungdomliga genombrottet följde sedan framgångarna slag i slag. Tillsammans med Expressens Elitorkester firade hon stora framgångar på den stora jazzfestivalen i Paris 1949, och med Svend Asmussen och Ulrik Neumann hade hon exempellösa framgångar i vokaltrion Swe-Danes. Men turnélivet både i Europa och Amerika blev till slut för mycket, hon längtade hem till sin familj, och till de båda danskarnas stora besvikelse lade man ner Swe-Danes. Nästa stora utmaning blev sedan att sjunga tillsammans med Duke Ellingtons orkester. "The Duke" hade nämligen skrivit några kompositioner med sakral anknytning speciellt för Alice Babs. Ingen annan har förmågan att sjunga dessa partier, menade Duke Ellington, och framgångarna blev naturligtvis exceptionella. När sedan samma verk skulle framföras utan Alice Babs krävdes det tre olika sångerskor för att klara hela tonregistret.
Det var ingen överraskning att hon 1972 utnämndes till hovsångerska. Den första för övrigt som inte kom från operascenen. Slutligen drog hon sig definitivt tillbaka 1980. Hon kände att hon hade gjort sitt på världens stora scener, och valde istället att tillsammans med maken Nils-Ivar bli pensionär i sitt spanska hus på Costa del Sol. Där delade hon sin tid som kyrkvärd i svenska kyrkan med rundor på golfbanan. Men så, vid drygt 75 års ålder, lyckades gamle musikerkollegan Charlie Norman övertala henne till en come back. Det bar av på en sista turné - "Swingtime again" - som Charlie snabbt döpte om till "Antikrundan". Därmed var cirkeln på något sätt sluten, eftersom Alice och Charlie av och till under hela deras vuxna musikerliv hade kamperat ihop. /Kjell Stockhaus